Nu har jag tvingats in på avdelning ännu en gång efter att ha varit speedad en tid och sedan fallit rakt ner i helvetet. Denna gången har jag i alla fall kommit ut efter en vecka.

I våras skrivs jag ut efter en lång tid på sluten avdelning. Kämpade på och såg ljusare och ljusare på tillvaon. Vilket var himelskt efter att varit deprimerad i ett par år.

Men det hela slutade med att jag blev hyppman. Fullt ös dagar och nätter igenom. Sova var för amatörer. Sex, vin och rock´n roll.

Men det hela tog slut. Ett abrupt slut. Från speed till total likgiltighet på en dag. Vilken tortyr. Jag hade ju fått smaka på livet men fick ingen påfyllning. Som ett fritt fall rakt ner i avgrunden kändes det som.

Har haft svårt att ta till mig att jag är Bipolär typ 2 med snabba växlingar och mixade känslor.

Men när jag blickar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit svart eller vitt. Så nu (efter långa samtal med läkare och psykologer) så går jag med på den trista diagnosen.

Nu knatar jag på i uppförsbacke men jag kommer i alla fall framåt. Längtar till speeden. Fast jag vet att den följs av fritt fall. Lite lagom är liksom inte jag. Vad är lagom? Vad är sjukt uppåt?

Take care /Chris