Märkligt dygn det här....

Först får vi det tråkiga meddelandet att gammelgammelfarmor har somnat in.

Sedan får vi meddelande om att faster har fött en flicka.

Och detta på lillemans födelsedag. 

En somnar in och en föds i släkten på samma dag som en fyller år. 

Nästan så jag blir lite religiös, fast bara nästan. 

På sätt och vis var det skönt för gammelgammelfarmor att somna in. Hon var över 90 år och fullt klar i tankarna in i det sista. Hon levde aktivt med vänner dagligen och tog vara på alla dagar. Hon slapp lida, hon slapp glömska och värk. Man kan säga att hon dog med skorna på. Vilket jag hoppas att fler skulle få göra. 

Lillemans glädje gick inte att ta fel på när han fick höra att han fått en kusin på sin födelsedag.

"det var den roligaste present jag fått". 

Nu ska här städas inför kalaset i morgon. Städerskorna var här i onsdags med det är skrämmande vad fort hundarnas päls pyntar våra golv. 

Take care   

Bara för att:

jag är tyst - betyder det inte att jag inget har att säga. 

jag verkar lycklig - betyder inte det att allt är bra. 

jag skrattar ofta - betyder det inte att jag inte tar saker på allvar. 

jag förlåter - betyder inte att du kan ta mig för givet. 

jag  sällan hör av mig - betyder inte att jag inte bryr mig om dig. 

jag är godtrogen - betyder inte att du kan ljuga för mig.

jag är envis - betyder inte att jag kräver att du ska ändra dig.

jag inte visar känslor - betyder inte att jag inte har några. 

jag inte säger att jag älskar dig - betyder inte att jag inte gör det. 

jag är ärlig - betyder inte att jag är frispråkig.

jag är annorlunda - betyder inte att jag är konstig.

jag inte säger något - betyder inte att jag är rädd. 

Glöm aldrig att:

du är modigare än du tror,

starkare än det verkar,

intelligent så det räcker

och

mycket vackrare än någon spegel kan klarar av att återge.

Natten till igår kunde jag inte somna. Inget ovanligt för mig. Men natten innan hade jag bara sovit 1,5 timme.

Innan jag gick och lade mig tog jag som jag skulle 75 mg Sicordinol, 2 Propavan och 30 mg Sobril. Detta sover en häst på. Men inte jag.... Utan vid 3 gick jag upp och tog 50 mg Sicordinol till. 

Gubben min väckte mig vid 7-tiden och undrade om jag ville ha kaffe. Men avböjde och sa att jag skulle dra mig lite. 

12.35 ringer de från "jobbet" och väcker mig. De undrade hur det var med mig.

Jag skulle ha hundkurs 12,30 och brukar alltid vara ute i god tid.

Jag svrade att det bara var bra och att jag var lite försenad. Så i jeansen och en tröja, in med vovvarna i bilen och det fick bli äppel till frukost-lunch.

Väl på plats så var jag helt vimmelkantig. Skit också, har kört bil i detta skick. Kursdeltagarna var glada att jag kom och såg fram emot en spårkurs med sina fyrbenta vänner. Jag längtade bara hem till sängen de första två timmarna. Sedan gick det bättre och bättre. Hoppas de inte märkte hur snurrig jag var i huvudet. Tror inte det. Utan de var så nöjda och glada för vad deras hundar hade lärt sig.

Just denna dag hade jag även lyckats boka in ett ljusparty på kvällen. Hua,,,,

Där lyckades jag sätta fart på 1400 kr i ren vimsighet. Men tror nog ljusen kommer att sprida en härlig doft och att sljusstakarna kommer att pryda vårat hem.

Min gamla psykolog som hade den dåliga smaken att flytta ringde till min förtjusning upp mig. Alltid skönt att prata med honom. Den psykologen jag har i öppenvården har jag inte riktigt fått förtroende för. Och han snöar in på sitt och glömmer mig och vad jag har sagt. Inte är han påläst heller om min historia.

Min gamla psykolog är tvärt om. Han bryr sig och har riktiga råd att komma med. Han får mig att tänka och känna och sätta ord på allt elände och glädjeämnen. Svårt att hitta en sådan psykolog på hemmaplan. Förväntar mig inte att de psykologer jag träffar i dag ska vara lika bra.

Den psykologen som håller på med min omfattande utredning är bra. Synd att han bara håller i utredningen och inte i min terapi. Men ibland sätter vi oss och pratar om mitt liv och lättar på ångesten.

Ibland får jag för mig att jag ska läsa till psykolog men tycker att jag är för gammal. Tror jag skulle kunna göra ett bra jobb med min högsensitivitet. Mitt intresse för människan är stort. Ska i alla fall nu läsa stresshantering och mindfullness. Alltid en början..... Är ju sjuksköterska i grunden och har läst extra psykologi, psykiatri och socialpsykologi.

Take care    

Vet inte hur jag ska göra.

Hela livet bara snurrar runt i huvudet. 

Har jag kraft nog att möta Försäkringskassa, arbetsgivare och läkare samtidigt? 

Ångesten är nog ett symtom på att jag vet att ingen av dessa bryr sig om mig utan till varje pris få ut mig i arbete igen. Men det kommer att knäcka mig.

Har i flera år bott på sluten psykiatrisk avdelning. Har varit helt psykiskt och fysiskt nedbruten. Flera alvarliga självmordsförsök varav ett av dem resulterade i hjärtstopp i 21 minuter. 

Om jag pressas nu som kommer jag att rasa ner i det svarta hålet igen. 

Känner mig helt utpumpad av alla möten de senaste dagarna. En säger att jag ska vänta minst ett år innan jag klarar att jobba 50%, En säger att jag ska säga upp mig och förverkliga drömmar. Orkar inte drömma nu. 

Vill jobba där jag jobbar. Det är ett toppenjobb när jag mår bra. 

Vill bara gråta men tillåter mig inte att gråta mer idag.

Efter besöket hos psykologen idag så blev jag sittandes i bilen storgråtandes, hyperventilerande och rädd.

Psykologen pressade mig hårt i dag. Han försökte få mig arg. Han höjde rösten och körde över mig. O jag kände hur jag bara sjönk och sjönk. Trodde psykologer skulle hjälpa inte knäcka. Han vet hur rädd jag blir när någon är arg på mig. Undrar hur jag ska lyckas lita på honom igen.....

Take care   

Vad är meningen med att hela tiden kämpa?

Vi måste sova för vi måste gå upp på morgonen.

Vi måste gå upp för att vi måste jobba. 

Vi måste jobba för vi måste ha pengar.

Vi måste ha pengar för att överleva.

Varför ska vi överleva.

Vad är meningen med att leva?

#meningenmedlivet

Ja ha, idag har man träffat sin läkare på psykiatrins öppenvård. Min sjukskrivning går ut 30/9. Det blev förlängning till årsskiftet. 

Vi pratade en hel del om hur det skulle vara att återgå så sakteligen till jobb. Det som min läkare märkt är att min ångest blir värre när vi pratar om återgång till jobb. Men jag har inget emot mitt jobb. Dock klarar jag inte den press och tress som det skulle innebära för mig. Jobbar nu på dagterapi på bondgård tre dagar i veckan. Är där 3 timmar varje gång. Efter det är jag helt slut. Behöver flera timmar för att återhämta mig rent psykiskt men även fysiskt. Så det är klart att jag inte är redo för några 12-timmarspass med psykiskt funktionshindrade barn. 

Sedan blev jag sur...... Min läkare nämnde inget om möte med arbetsgivare och försäkringskassa. Det fick jag reda på när jag meddelade min chef att sjukskrivningen förlängdes och att det troligen kommer att bli förlängning efter det. Hon sa att vi ses på mötet i oktober. Vilket möte?????? Jo då, försäkringskassan hade kallat min chef och läkare till möte angående mig. Min läkare sa inget, försäkringskassan har inte kontaktat mig. Sur, sur, sur.... Har inget emot mötet men bara för att jag är sjukskriven så betyder inte det att jag inte planerar mitt liv. Men nu vet jag.....

Mitt mående pendlar hit och dit. Förutom att jag varit förkyld med fruktansvärd hosta i snart en månad så vill jag vissa dagar bara ge upp. Medans vissa dagar går ok om jag bara tar det lilla lugna. Vissa perioder känner jag mig manisk och vissa perioder helt apatisk. Ångesten spökar där hela tiden. Känns som jag är i blandtillstånd långa tider. 

Har börjat med en ny strategi för att göra något varje dag men inte köra slut på mig. Ställer äggklockan på 25 minuter. Under den tiden styr och ställer jag efter bästa förmåga. När klockan ringer måste jag pausa minst 10 minuter. Kör lite mindfullness eller bara kaffe med cig. Sedan börjar jag om igen x antal gånger. Funkar riktigt bra!

Nä, nu ska jag ta tag i vovvarnas motion. Idag ska jag våga mig ut när det är ljust. 

Take care!!!

#sjukskriven #bipolär #DESNOS #ångest

Nu har jag tvingats in på avdelning ännu en gång efter att ha varit speedad en tid och sedan fallit rakt ner i helvetet. Denna gången har jag i alla fall kommit ut efter en vecka.

I våras skrivs jag ut efter en lång tid på sluten avdelning. Kämpade på och såg ljusare och ljusare på tillvaon. Vilket var himelskt efter att varit deprimerad i ett par år.

Men det hela slutade med att jag blev hyppman. Fullt ös dagar och nätter igenom. Sova var för amatörer. Sex, vin och rock´n roll.

Men det hela tog slut. Ett abrupt slut. Från speed till total likgiltighet på en dag. Vilken tortyr. Jag hade ju fått smaka på livet men fick ingen påfyllning. Som ett fritt fall rakt ner i avgrunden kändes det som.

Har haft svårt att ta till mig att jag är Bipolär typ 2 med snabba växlingar och mixade känslor.

Men när jag blickar tillbaka på mitt liv så har det alltid varit svart eller vitt. Så nu (efter långa samtal med läkare och psykologer) så går jag med på den trista diagnosen.

Nu knatar jag på i uppförsbacke men jag kommer i alla fall framåt. Längtar till speeden. Fast jag vet att den följs av fritt fall. Lite lagom är liksom inte jag. Vad är lagom? Vad är sjukt uppåt?

Take care /Chris