Har nu varit utskriven från sluten psykiatrisk avdelning i ett par veckor. Så här länge har det inte funkat på tre år.

Hoppas verkligen att tortyren är över. För inte blev jag bättre av att vara där. Förvarades för att skyddas från mig själv.

Visst, alla gånger som jag skrivits in har jag varit en fara för mig själv. Men att sedan hålla mig på LPT långa stunder när jag

blivit bättre förstår jag mig inte på. Då ska jag vara nära mina nära och kära. Inte 7 mil från dem på en avdelning som

lockar fram mina sämsta sidor.

Men läkare och personal har inte förstått mig och varit rädda att det ska hända något igen. Men fakta är fakta och med facit i hand så ser man att när jag åkt hem på permission så har jag varit ett vrak. Efter två dagar hemma är jag piggare. Men då har jag tvingats tillbaka till avdelning med panikångest och allt vad inlåsning innebär för mig.

Min psykolog som jag hade förut kallade mig för en vild fågel. Han menade att om man låser in en vild fågel så flaxar den allt vad den kan tills den till slut lägger sig ner och dör. Mitt i prick känner jag. Och buren har varit jävligt liten.

Så jag hoppas innerligt att det ska hålla denna gången. En gång till dit och jag är körd.

Kommer aldrig mer låta mig förnedras av inkompetenta psykskötare. Eller bli upptryckt i väggen av skrikande personal för att de inte förstår mig, ser ner på mig och inte minst är rädda för mig.

Som tur var fick jag till slut (sista året) en läkare som lyssnade på mig. Resultaten blev en långsam förbättring med bara några få bakslag. Och nu är jag här....i min säng...med en dator i knät.

Resan har varit lång och plågsam men jag vill bara blicka framåt. Mina trista diagnoser har jag så sakteligen fått acceptera. Bipolär typ 2 med snabba växlingar, ADHD, Borderlinebeteende men inte störning, DESNOS, PTSD, panikångest + lite annat som jag förkastar. Men detta är diagnoser inte ett liv. Piller hjälper till viss del men är inte ett liv. Tar så lite piller som möjligt och lever på så gott jag kan.

Glad att jag begärde att få avgifta mig från vissa piller som gjorde att jag var som en grönsak på utsidan och en osäkrad missil på insidan.

Men nu är jag hos familjen, hundarna, dagaktivitet och vänner. Bästa pillren i världen   

Det är inte så lätt men det går åt rätt håll. Skönt att inpulserna är färre och kortare. Och framför allt att jag hanterar dem!

Nu när jag äntligen har en dator igen så kan det vara skönt att skriva av sig här. Om någon vill läsa så kanske det hjälper eller öppnar ögonen på någon annan mm.

Nu dax för långpromenad med hundarna. Sedan träna i vårat gym. Kilona ska BORT!

Take care /Chris